Jag måste skriva några rader om denna skiva även om jag vet att det finns en och annan läsare som hatar Kents musik. Ni som känner er träffade kan hoppa över detta inlägg.Skivan kan sammanfattas med följande ord: mörkt, dystert, stort och genomarbetat.
Även om Sami tycks ha tappat bort sin gitarr med tillhörande distpedaler till förmån för elektroniska instrument så tycker jag ändå att det i huvudsak låter som ett rockalbum.
Inga uppenbara hits men genomgående hög kvalitet med låtar som växer ju fler gånger man lyssnar.
Texterna är som vanligt fantastiska eller obegripliga. Välj själva.
Några recensioner nedan:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar