Eliasjakten - rejält utanför komfortzonen

I söndags åkte jag och Mats upp till Piteå för att köra Eliasjakten som är ett långlopp på MTB. Enligt uppgifter innan så skulle banan innehålla väldigt mycket stig med en hel del tekniska inslag vilket gjorde att jag inte hade några prestationsmål utan såg det som ett tillfälle att öva på just det som jag är som sämst på, att cykla stig.

Ryktet om banans karaktär visade sig vara sant, verkligen sant, då banan i stort sett endast gick på stig och det fanns en del avsnitt som var klart svårcyklade för en cyklist med så bristande MTB-teknik som jag har. På vissa partier körde jag så långsamt att jag var orolig att jag skulle på p-böter. Detta gjorde att jag hamnade en bra bit ner i det ganska lilla startfältet trots att jag låg på en hög ansträngningsnivå och tyckte det var riktigt jobbigt.

De långa och många stigpartierna slet på rejält och gjorde att jag inte heller riktigt vågade trycka på på det få gruspartierna som vanligtvis är min styrka utan försökte istället nyttja dem för att få lite återhämtning.

Vid varvning var jag rejält trött och då framförallt i ryggen. Men tydligen slet banan även för andra och jag plockade 5 placeringar under varv två. I efterhand såg jag att jag lyckades hålla ihop hyfsat och att det bara skiljde 2 minuter mellan mina varv.

Efter 3 timmar och 14 minuter gick jag i mål på en 9:e plats av 27 anmälda i motionsklass(21 som gick i mål) och drabbades direkt efter målgång av kramp i ländryggen.

Mats körde som vanligt på riktigt bra på stigarna och cyklade ca 6 min snabbare än mig vilket räckte till 6:e plats i motion (endast 20 sek från 4) och 12:e plats totalt.

Det blev alltså en riktig genomkörare och jag har nog aldrig varit så trött i hela kroppen efter ett cykelpass men förhoppningsvis har jag blivit några procent mindre dålig på stigcykling efter detta lilla äventyr i sadeln.