Vätternrundan sub8 - my story

Bild från www.eskillaago.wordpress.com

I fredags vid 07.00 kom bror och förbi och hämtade upp mig för vidare transport mot Motala och Vätternrundan. De 80 milens bilåkande ägnades åt godisätande, struntsnack samt till att med jämna mellanrum kontrollera väderprognosen och oroa oss för vindens som såg ut att vänta på oss runt rundan.

Bilresan rullade på bra och vi var framme i Motala vid 18 tiden där vi inackorderade oss i en mycket centralt belägen lägenhet med hög standard.

Efter att vi lastat av våra saker gick vi för att hämta ut nummerlapparna samt för att äta middag. Vi gick på en restaurang som erbjöd pastabuffé och dryck för 139 kr. Vi lastade på rejält med lasagne som vi tryckte i oss i en rasande fart. Middagen tog ganska exakt 8 minuter och med tanke på att den kostade vad den kostade så var timpriset rätt högt.

När vi ätit gav vi oss åter till lägenheten för fixande av utrustningen inför dagen efter samt för att sakta men säkert bygga upp ångestnivån.

På lördag morgon när väckarklockan ringde steg jag upp för att äta en frukost bestående av pannkakor och nutella. Trots den fina frukosten kände jag av ett svagt illamående som främst berodde på nervositet inför vad som komma skulle. Jag skulle cykla 30 mil tillsammans med happymtbs sub8-gäng vilket jag även försökte mig på i fjol då det gick åt skogen. Då gick jag på rött från första metern och åkte av redan efter knappa 5 mil rejält krokig. Den känslan ville jag inte uppleva igen och då vi var nästa sista grupp som startade så fanns risken att det skulle bli väldigt många mil cyklande på egen hand.

Efter morgonbestyr innehållande att antal toabesök rullade vi ner mot starten och en förträff med gruppen. Som vanligt tyckte jag att alla andra såg mycket starkare ut än vad jag är.

Klockan 10:30 rullade vi iväg och då hade jag hunnit med ytterligare ett toabesök, denna gång på en bajamaja vid starten.

Det började som vanligt i sann happymtb-anda, rejält ryckigt, och redan efter 3 minuter gick någon lätt på hjul precis framför mig och vinglade till rejält men det redde upp sig. Sedan fortsatte den ryckiga körningen i rätt många mil. Jag tror dock att det är väldigt svårt att få till smidig och lugn klungkörning utan dödsryck i en sub8-klunga ihopsatt via internet. Det är en jättegrupp som aldrig kört ihop tidigare och där det dessutom skiljer rätt mycket i kapacitet.

I fjol tyckte jag det gick hysteriskt fort från början och jag åkte av så det sjöng om det innan Ödeshög. I år tyckte jag det gick mycket lugnare, sedan om det verkligen gick lugnare eller om känslan berodde på att jag tränat ungefär 50% mer än i fjol vet jag inte.

I just Ödeshög låg jag långt bak i gruppen och det sprack upp rejält framför mig och luckan växte snabbt så då fick jag bita i och jaga ikapp luckan som hunnit växa till uppskattningsvis 150-200 meter vilket gjorde att rundans klart högsta puls uppnåddes. Det lugnade dock ner sig ett tag efter att jag kommit ikapp då Mr 29:er var framme och röt lite grann.  Även om det lugnade sig så var det ett antal som åkte av här.

På morgonen innan start så postade jag ett inlägg på facebook där jag undrade vad denna typ av aktivitet skulle vara bra för men när vi rullade genom Gränna på kullerstenen i 40 km/h och jag dessutom kände mig pigg så förstod jag återigen varför, det är helt enkelt jäkligt kul.

Vid stoppet i Fagerhult så snackade jag kort med bror och sa att det kändes riktigt bra i kroppen, jag var dock inte riktigt så offensiv som honom då han sa att han inte var det minsta trött. Nog tyckte jag att det ändå kändes lite att vi cyklat i 14 mil...

Min enda oro vid stoppet var att vi låg efter tidschemat och att vi skulle få svårt att nå måltiden. Efter pausen drogs dock tempot upp och det rullade på rejält. Någon gång när jag tittade ner på cykeldatorn låg vi på i 45 km/h i det långsamma ledet och hoppet om att nå tiden väcktes igen.

Med fem mil kvar räknade jag på att vi skulle klara tiden även om vi bara snittade 35 km/h sista biten och då jag fortsatt var rätt pigg i benen började det kännas riktigt bra.

Vi höll uppe tempot även sista biten och rullade in på 7:44 vilket jag är mer än nöjd med. Lika nöjd som jag är över tiden är jag över känslan. Att jag kände mig stark hela dagen och rullade runt i kedjan hela vägen utan att stå över ett enda varv frivilligt (jag fastnade dock av misstag i svansen några km i trängseln efter Medevi) känns grymt bra och en enorm skillnad mot fjolårets misärkänsla. Extra kul också att bror lyckades lika bra och att vi rullade i mål tillsammans.

Årets runda är ett tydligt bevis på att kontinuerlig och bra träning gör skillnad.

Min rumpa längst bak till vänster