Pico de las Nieves - ett litet äventyr

Free Motion skriver i sina informationsblad och på sin hemsida att ingen riktig cyklist är på Gran Canaria utan att cykla upp till toppen, Pico de las Nieves, som ligger på 1949 meters höjd. Jag och bror vill gärna kunna kalla oss cyklister (även om vi inte hade rakat benen inför denna resa) och bestämde oss därför att ta oss en tur upp på detta berg.

Vi började klättringen från Playa del Ingles upp mot Fataga och San Bartolome. Efter 480 meters klättring kommer man upp till utkiksplatsen Degollado de las Yeguas där utsikten verkligen är fantastisk. Vid denna plats började ett gäng värmlänningar med väldigt markant dialekt prata med oss. Trots dialekten så förstod vi åtminstone 80% av vad de sa. Bland annat frågade de om det verkligen var roligt att cykla i dessa backar varpå jag svarade att det i varje fall är roligt efteråt. Detta visade sig bli en väldigt bra beskrivning av dagens tur.

Från denna topp är det sedan en kortare utförskörning innan klättringen upp mot San Bartolome börjar. Vi höll ett ganska lugnt tempo i klättringen då det var långt kvar till toppen och då vi dessutom började känna av att vi hade cyklat en hel del under resan. Vi fick dock ingen hjälp av moder natur då det blåste kraftig motvind hela vägen.

Just innan San Bartolome når man en höjdmarkering som säger 930 höjdmeter, vi hade alltså drygt 1000 höjdmeter kvar innan vi var framme.

Kring San Bartolome var vi rätt förvirrade ett tag då de hade dragit om vägen och vi inte hittade några vägskyltar vilket innebär en del förvirrade minuter för vår del. Vi letade samtidigt efter ett ställe att köpa vatten och lite annat på. Tillslut hittade med hjälp av våra mobiltelefoner rätt väg och även en bar att göra lite inköp på. Inne på baren var ljudnivån minst sagt hög och hade det varit hemma i Sverige så hade jag varit säker på att det snart skulle bryta ut ett slagsmål. Det blev dock inget slagsmål utan vi kunde göra våra inköp utan problem.

Från San Bartolome fortsatte vi klättringen vidare mot Ayacata. Bror sa nu att han började känna sig rätt seg vilket kan ha att göra med att han kört dubbla pass dagen innan.

I Ayacata stannade vi för att fylla på lite energi och det blev en cola och en snickers innan vi började på den sista delen mot toppen. Det återstod ca en mil och 700 höjdmeter. Här började det minst sagt kännas lite svalt så vi tog på oss alla förstärkningsplagg vi hade med oss. Det var dock inget mot vad som skulle komma.

Första delen efter Ayacata var rätt brant och det blåste fortfarande motvind. För att göra det hela ännu lite mer utmanande så cyklade vi in i ett moln vilket gjorde att det dessutom blev fuktigt och riktigt dålig sikt, bror var dessutom drabbad av kolhydratbrist viket innebar att han för första gången på ett par år faktiskt var tröttare än vad jag var.

Tillslut nådde vi dock toppen som bjöd på en fantastisk utsikt, vi såg säkert 5 meter i dimman. Dessutom blåste det storm och var 3 grader. Inte allt för behagligt med andra ord så vi tillbringade ingen längre tid på toppen. Vi måste ha sett ganska lidande ut då några övriga toppbesökare som satt i en bil öppnade bildörren och frågade om vi behövde hjälp.

Om klättringen från Ayacata hade varit tuff så var det ingenting mot vad nedfarten var. Jag kan säga att det blir ganska kallt att cykla utför i 3 grader och storm. Vi har tvungna att stanna flera gånger för att värma händerna innanför jackan och jag kan säga att det inte var långt till tårarna. Efter några kilometer med riktigt dålig asfalt kom vi ut på en något bättre väg vilket gjorde att jag vågade trä mina två "nödplastpåsar" över händerna utan att vara orolig för att tappa greppet om styret. Plastpåsarna gjorde skillnad även om det fortfarande var sjukt kallt.

Nere i Ayacata blev det återigen ett besök på baren där vi tidigare stannat, denna gång för en värmande kopp kaffe. Baren hade helt plötsligt två kalla gubbar som satt och höll krampaktigt i sitt kaffe som besökare.

Under tiden vi satt på baren såg vi solen titta fram och vi fick tillbaka tron på att vi skulle ta oss ner utan att frysa ihjäl. Det var fortfarande svalt när vi fortsatte nedfarten men det var nu på en hanterbar nivå.

Så efter drygt 10 mil cykling och 2600 höjdmeter var vi tillbaka vid kusten och varken backen, kylan eller stormen hade knäckt oss även om stormen blåst omkull brors cykel i San Bartolome med en ful skada som följd. Vi kan alltså numer kalla oss riktiga cyklister om än med orakade ben.